Beräkning av kväve- och fosforbelastning på vatten och hav för uppföljning av miljökvalitetsmålet

På uppdrag av Naturvårdsverket har SMED genomfört beräkningar av kväve- och fosforbelastningar på vatten och hav i Sverige för år 2009. Beräkningarna har genomförts med PLC5-metodik och underlag för att möjliggöra jämförelse med tidigare beräknad belastning år 1995, 2000 och 2006. Inom uppdraget har underlag och sammanställningar tagits fram till den nationella miljömålsuppföljningen av målet ”Ingen övergödning” och uppföljning av utsläppsreduktion i förhållande till de Svenska betingen inom Baltic Sea Action Plan.

Tidigare belastningsberäkningar (år 1995, 2000 och 2006) genomfördes baserat på långtidsmedelvärde av avrinning för att korttidsvariationer i klimatet inte skulle överskugga förändringar i källornas storlek. Beräkningarna genomfördes också av nettobelastningen på havet för kväve och fosfor, d.v.s. hur stor del som når havet efter avskiljning (retention) som sker vid transport genom mark, sjöar och vattendrag. I detta projekt har samma metodik utnyttjats; samma avrinning och retentionsandel har använts för att resultaten från samtliga år ska kunna jämföras med varandra.

Den totala bruttobelastningen av kväve från samtliga källor är 155 700 ton kväve år 2009 (utan bidrag från hygge), vilket motsvarar en minskning med totalt 11 % från år 1995. Den totala diffusa bruttobelastningen av kväve beräknades för år 2009 till 129 200 ton, d.v.s. ca 6 % minskning från 1995 års bruttobelastning av kväve från diffusa källor. Bruttobelastningen av kväve från jordbruksmark minskade med ca 10 % från 1995 års nivå och med ca 2 % från år 2006. Den minskade totala arean jordbruksmark står för i stort sett hela minskningen av belastningen från jordbruksmark från år 2006 till 2009. Åtgärder i form av skyddszoner och fånggrödor har minskat under perioden och bidrar därmed inte till den lägre belastningen. Bruttobelastningen av kväve från reningsverk och industrier har minskat under perioden 1995 till 2009 med totalt 31 % respektive 34 %. Den största förändringen skedde mellan år 1995 och 2000 då kväverening infördes som reningssteg i många reningsverk och industrier. Från år 2000 till år 2009 har bruttobelastningen fortsatt att minska med 8 och 17 % från reningsverk respektive industrier. Belastningen från enskilda avlopp har däremot ökat något med 200 ton kväve sedan år 1995 på grund av ökat antal fastigheter med enskilda avlopp.

Total nettobelastning av kväve år 2009 för hela Sverige var 115700 ton, vilket motsvarar en minskning från 1995 med 11 %.  Regeringens havsmiljöplan (Regeringens skrivelse 2009/10:213 ) riktar in miljöarbetet bland annat för att klara utsläppsreduktioner enligt Baltic Sea Action Plan (BSAP). Minskningen i nettobelastning av kväve från år 2000 till 2009 utgör endast 4700 ton kväve (Egentliga Östersjön, Öresund och Kattegatt) och mycket återstår om målet, 20780 ton kväve, ska uppnås.

Den antropogena belastningen efter retention (netto) var 59000 ton kväve år 2009 för hela Sverige, totalt inklusive hyggen. Punktutsläpp av kväve år 2009 var 21800 ton och står för en betydande del av minskningen av den antropogena nettobelastningen med 30 % från 1995. De antropogena diffusa källorna har minskat med 12 % (netto) från år 1995 till 2009. Delmålet för kväve inom miljökvalitetsmålet ”Ingen övergödning” anger att senast år 2010 ska de svenska vattenburna utsläppen av kväveföreningar från mänsklig verksamhet till haven söder om Ålands hav ha minskat med minst 30 % från 1995 års nivå. Den totala antropogena nettobelastningen av kväve till haven söder om Ålands hav har beräknats till 42400 ton (utan hyggen för jämförelse med år 1995). Det innebär en minskning med ca 25 % från år 1995 till år 2009, vilket betyder att delmålet för kväve inte uppnåtts.

Den totala bruttobelastningen av fosfor (diffusa källor och punktkällor) var sammanlagt 4730 ton år 2009 (4750 ton med bidrag från hyggen inkluderat). Det motsvarar en minskning med 10 % sedan år 1995.Den totala diffusa bruttobelastningen av fosfor minskar med ca 4 % från år 1995. Bruttobelastningen av fosfor från jordbruksmark minskade med ca 7 % från 1995 års nivå och med ca 2 % från år 2006. Orsaken till förändringen mellan 1995 och 2006 är införsel av åtgärder för minskat växtnäringsläckage, men från år 2006 till 2009 är det minskad total areal jordbruksmark som står för i stort sett hela förändringen. Bruttobelastning av fosfor från punktkällor år 2009 beräknades till 880 ton, vilket motsvarar en minskning med ca 17 % från år 2006 och 30 % sedan år 1995. Kommunala avloppsreningsverk står för den största förändringen, motsvarande ca 45 % lägre belastning år 2009 jämfört med år 1995. Den viktigaste orsaken till minskningen är att ny reningsteknik införts framför allt i de största reningsverken. Industrier står också för en betydande minskning, motsvarande 33 % från år 1995 till år 2009. De totala förändringarna i utsläpp innebär att enskilda avlopp, KARV respektive industrier står för ungefär lika stor belastning år 2009.

Den antropogena bruttobelastningen av fosfor var sammanlagt 1930 ton år 2009, vilket motsvarar en minskning med ca 7 % från år 2006. Delmålet för fosfor inom miljökvalitetsmålet ”Ingen övergödning” anger att till år 2010 ska de svenska vattenburna utsläppen av fosforföreningar från mänsklig verksamhet till sjöar, vattendrag och kustvatten ha minskat med minst 20 % från 1995 års nivå. Den av mänsklig verksamhet orsakade vattenburna belastningen av fosfor har minskat med ca 18 % från år 1995 till år 2009 och miljömålet har därmed inte uppnåtts. Enligt dessa beräkningar återstår det att minska ca 50 ton fosfor för att miljömålet ska uppnås.

Total nettobelastning av fosfor år 2009 för hela Sverige är 3360 ton, vilket motsvarar en minskning från 1995 med 11 %. Den antropogena nettobelastningen av fosfor på havet har minskat med ca 22 % (380 ton) från år 1995 för hela Sverige. Enligt Baltic Sea Action Plan (BSAP) är målet att minska belastningen av fosfor med 290 ton från land till Egentliga Östersjön. Minskningen i nettobelastning av fosfor från år 2000 till 2009 till Egentliga östersjön utgör endast 50 ton fosfor och mycket återstår om målet ska uppnås.