Uppdatering av klimatrelaterade emissionsfaktorer

Varje år har Sverige som krav att rapportera utsläppen av växthusgaserna koldioxid (CO2), metan (CH4) och dikväveoxid (N2O) till UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change). Stationär och mobil förbränning står för en betydande del av dessa utsläpp, ca 90 % av koldioxidutsläppen, 5-6 % av metanutsläppen och ca 20 % av dikväveoxidutsläppen. Viktigaste utsläppskällan för koldioxid är förbränning av fossila bränslen, medan förbränning av biobränsle, framförallt småskalig förbränning, är en viktig källa för utsläpp av metan.

Emissioner från stationär och mobil förbränning beräknas utifrån emissionsfaktorer och aktivitetsdata. De emissionsfaktorer som används idag är hämtade från olika referenser varav en del är relativt gamla. Det finns därför behov av att granska nya referenser med ny data och vid behov uppdatera emissionsfaktorerna. 

Emissionsfaktorn för koldioxid tas fram genom beräkningar och bestäms i huvudsak av kolhalten och det effektiva värmevärdet hos bränslet, medan emissionsfaktorer för metan och dikväveoxid baseras på data från emissionsmätningar vid förbränning. 

Metanutsläpp i samband med förbränning i stationära anläggningar beror på ofullständig förbränning. Bränslen som är lätta att oxidera (förbränna) t.ex. olika energigaser och olja ger i de flesta anläggningar en låg emissionsfaktor för metan, medan olika sorters biobränslen och avfall (fuktiga bränslen) som kan vara svårare att förbränna ger högre emissioner av metan. Förbränning av biobränslen i större anläggningar i fjärrvärmesektorn och industrin sker dock i dag ofta på ett effektivt sätt som innebär att metanemissionerna är på en relativt låg nivå. Höga metanemissioner förekommer främst vid dålig förbränning i småskaliga förbränningsanläggningar som vedpannor, kaminer och öppna spisar. I Sverige står småskalig förbränning i hushållen för ca 65 % av metanutsläppen från stationär förbränning. 

Emissionsfaktorn för dikväveoxid från stationär förbränning beror främst av typ av bränsle, kolhalt och kvävehalt i bränslet samt förhållanden vid förbränning (temperatur, luft). Dikväveoxid bildas  tex. inte vid temperaturer över 950 o C eller temperaturer under 500 o C. Geologiskt äldre bränslen med hög kolhalt som tex. kol har oftast en högre emissionsfaktor liksom bränslen som eldas i teknik med låg förbränningstemperatur som t.ex. fluidbäddar 800-850 o C. 

Förbränning i fluidbäddar är en teknik som har ökat alltmer i Sverige och framförallt utnyttjas tekniken i större kraft- och fjärrvärmeanläggningar (> 20 MW). Eftersom tekniken gynnar bildningen av dikväveoxid har flera studier nyligen genomförts i  bl.a. Finland av dikväveoxidemissioner från fluidbäddar (Tsupari m. fl., 2007, 2005). 

Emissionsfaktorn för koldioxid beräknas utifrån bränslets sammansättning och är från mobila källor relativt välkänd när det gäller bensin och diesel, medan data på emissionsfaktorn för alternativa bränslen som biodiesel och biogas är mer bristfälliga. 

Syftet med föreliggande studie är att förbättra rapporteringen av klimatrelaterade emissioner från stationär förbränning genom att granska och vid behov revidera nuvarande emissionsfaktorer för koldioxid (CO2), metan (CH4) och dikväveoxid (N2O) samt emissionsfaktorer för CO2 för mobil förbränning. 

Eftersom IPCC Guidelines 2006 inte är antagna av UNFCCC som standardreferensram under Kyotoprotokollets första åtagandeperiod, bör emissionsfaktorer enligt dessa riktlinjer ses som en internationell eller nationell referens och en eventuell implementering av dess faktorer motiveras därefter i enlighet med ”IPCC Good Practice Guidance” då de skiljer signifikant mot faktorerna enligt IPCCC Guidelines 2006. 

I föreliggande rapport redovisas inga kvantitativa osäkerheter.