Jordartskarta för jordbruksmark - jämförelsestudie mellan olika metoder för interpolation av mätpunkter samt testning av deras betydelse för PLC-beräkningar

Jordarten har en betydande roll för nivåer av näringsläckage från åkermarken. Därmed skapar en pålitlig kartläggning av jordartsfördelningen förutsättningar för trovärdiga beräkningar av näringsämnesförluster från åkermark. Eftersom det finns påtalade brister i den existerande jordartskartan både vad det gäller upplösningen och precisionen testades inom detta projekt möjligheter att förbättra den existerande kartan samt att validera och verifiera interpoleringsresultat. Skåne användes som studieområde för testning av olika metoder att förbättra den existerande kartan.

Det visades att de data som ligger till grund för jordartskartan har ett antal brister som i sin tur kraftigt påverkar möjligheterna att använda vissa beprövade geostatistiska metoder. De två viktigaste bristerna är att punkternas täthet är låg samt att deras geografiska läge inte är precist fastställt utan positionen hos en majoritet av punkterna bestäms av avrundade koordinater. Detta gör att geostatistikens huvudantagande, att värdena blir mer lika med minskat avstånd mellan provpunkterna, inte uppfylls, och interpoleringsresultaten blir otillfredsställande.

Med hänsyn till ovan nämnda brister samt till det faktum att interpolering av texturpartiklar ändå är en omväg för att ta fram en jordartskarta, testades i detta projekt en annan metod där jordarten i de icke-provtagna punkterna bestämdes utifrån jordarten i den närmaste provtagna punkten, med SGU:s lokala karta som styrande för avgränsningar mellan olika jordartsgrupper.

Den framtagna kartan jämfördes med den existerande kartan och validerades mot tre oberoende dataset. Huvudslutsatsen av utförda valideringar är att den nyframtagna kartan förbättrar upplösningen (kartan innehåller fler jordarter) medan noggrannheten i bestämningen inte blir sämre jämfört med den existerande jordartskartan. Övriga fördelar är att den nyframtagna kartan bättre återspeglar de bakomliggande punkterna samt att punkternas täthet återspeglas bättre. Dessutom är övergångarna mellan olika jordarter mer naturliga eftersom de styrs av SGU:s lokala jordartskarta.

Effekten på kväve- och fosforbelastningen av en ändrad jordartskarta för Skåne har testats med hjälp av HBV-NP modellkörningar. Sammanfattningsvis kan man konstatera att effekterna blir mer tydliga för fosfor än för kväve. Samtidigt är effekterna tydligare lokalt än regionalt, och den partikulära fosforn påverkas i högre utsträckning än den lösta fosforn.

Den nyframtagna metodiken är tämligen enkel och kan tillämpas för hela Sverige, förutsatt att vissa villkor uppfylls.